Embla, som är vår dotter, har kommit in i en fas där hon stolt deklarerar att flickor tycker om hjärtan, och pojkar gillar grävmaskiner.
När jag försöker förklara att det också är tvärtom, och att BARN gillar olika saker, och att det inte finns några fel; så säger hon:
"Ok".
Nästa dag är det samma visa igen...
Hon näter samma fras, och jag nöter min fras.
Och jag tror att det gett resultat, för nu har hon börjat säga "barn gillar.."

Det är här är oerhört provocerande för äldre, och även yngre.
Men för oss är det självklart, och viktigt.
Jag är otroligt glad över att jag fann en man som delar uppfattningen om att barn ska fostras på samma sätt, oavsett kön.

Tio minuter efter att Embla kom ut, så fick jag ångest över att hon var en flicka.
Vad hon kommer få kämpa.
Emot förtryck, sexuell som psykisk.
Utseendefixering.
Utan att göra avkall på våra personliga intressen odlar vi en grund i henne, som vi känner att hon kommer vila tryggt på.
Hon får se sin far göra "kvinnogöra".
Och hon får se en mor som kan bygga, "hugga i" (om än motvilligt inombords :).
Och även bakar muffins.
Vi suddar ut könsrollerna så gott det går, och låter henne smaka på hela världen.
Hon ser att vi kan älska varann, och kyssas passionerat även utan smink och spackel.

Jag önskar att hon kan gå ut i världen och vara trygg.
Jag önskar inget speciellt yrke åt henne, eller framtid.
Bara hon är lycklig i sig själv.